Kalbo – the makeover

har blivit vardagsmat i Kalbo mellangård.

Den gula byrackan (allmänt känt, Disa brukar säga: Mamma visst är Lijam en sån däj byjacka?) har blivit en paria sedan vi flyttat hit.  Han rymmer nämligen konstant! Jag har klockat honom & svär på mitt liv att 15sekunder tar det, sedan är han borta. Han har sina rundor, han är inte som vilken byracka som helst, åhnej, han går på friarstråt.  Han försvinner aldrig längre bort än två gårdar bortåt, för där bor nämligen föremålen för hans friarstråt, en terrier, en labrador & en border collie. Alla damer i sin bästa ålder.

Damerna själva verkar föga förtjusta i sin beundrare. Terriern brukar vråla okvädningsord & smädelser vilket Liam ser lite nervös ut över.

När han går till grannen eller hem från grannen så går han MITT på vägen, detta har irriterat mer än en bilist. Ibland kommer jag mötandes, högröd i ansiktet & med vild blick. Ibland får jag bära kräket under armen för när han möter mig med mord i blicken så blir han darrig i benen. Med rätta! En dag stryper jag kräket av ilska.

Det värsta med rymmandet är inte oron över att han en dag ska bli påkörd. Ohnej. Det värsta är den walk of shame jag får göra med honom hem. Att vildögd & med håret på ända rusa in på människors tomt är inte milt pinsamt. Det är jävligt pinsamt. Imorse fick jag dessutom göra den i mina morgonkläder (dvs klänning UTAN behå under!) så inte bara var jag tvungen att visa upp den misslyckade hunduppfostrare jag är..jag var tvungen att göra det med hängpattarna slängandes!!

En gång retade han  dessutom upp en bilist till vansinne. Den mannen hade definitivt vildare blick än mig! Han fick nämligen tvärnita inför byrackan som travade fram som han ägde vägen, då mannen for ut med vild blick & skrek åt mig att hålla koll på hunden (med vild blick) & jag skrek på Liam (med vild blick) så valde Liam att rädda sitt eget skinn, han hoppade helt sonika in i den vildögda mannens bil. Där satt han sedan och såg ömklig ut, så jag var tvungen att lyfta ut honom. Ridå. Det var THE walk of shame med hunden under armen hemåt sedan. Den vildögda mannen såg ut som han skulle spränga ett blodkärl..

Maken har tusen ggr lovat mig att sätta upp ett jävla staket runt tomten men då han väldigt sällan går ”the walk of shame” med motiveringen att det är min hund så känns det mindre akut för honom. Jag funderar på att skaffa en sån där gammaldags fångkedja med ett klot i slutet. Då ska det fan inte gå att rymma på 15sekunder & dessutom hörs väl hunden när han rasslar, släpar fram..

Då min käre make motsätter sig den långsamma ökning som skett av hästbeståndet så har jag lyssnat med ett halvt öra. Det blev inte FLER hästar utan jag bytte min hingståring mot en annan häst istället!

Den nya stjärnan heter Flis Väska (nej jag skämtar inte) och har tidigare kallats Väskan men då jag VÄGRAR att kalla min häst Väskan så får hon heta Flisan härhemma. En trevlig 10-årig kallblodstravare är hon iaf.

Bilder:

Hoppas att ”lilla” Flisan ska bli en toppenbra andrahäst då min kära Calle börjar bli till åren..

blev jag & finaste hästen. Jag lyckades få hit två eminenta fotografer vid namn Anna Möllgård & Maria Zetterqvist (Maria är en av adoptivtonåringarna jag har nämnt tidigare). Tyvärr valde vi årets varmaste dag. Så då blev hästen årets suraste häst. Och i mina försök att göra honom fin så sprayade jag honom med pälsglans = Årets halaste häst. Så när jag red med enbart halsrem så satsade han stenhårt på att fly fältet.. Nåväl. Bjuder på några bilder (nej jag är inte kutryggig, klamrar mig bara fast för brinnande livet på sista bilden)

Alla foton är tagna av Maria Zetterqvist.

Första skiftet avklarat med årets första höskörd.. Inte blev det mkt inte men något blev det allt. Och maskinerna uppförde sig också, peppar peppar.

(btw är inte mö likställt med oskuld va? För det vill jag inte utmåla mig som, jag är ju nästintill oskuldsfull iaf)

Jaha. Dags att ge ett livstecken ifrån sig? Skrivglädjen har liksom inte infunnit sig, det har förövrigt varit väldigt lite glädje på sistone. En lång jävla vargavinter helt enkelt. Men nu har det börjat ljusna!

När jag är nere så spontanshoppar jag. Därav har det dimpt ner flera paket i brevlådan. Både från Tradera & diverse postorderföretag. De paket maken hinner se muttrar han om, de andra märker han aldrig. En konstig reaktion kan tyckas (inte makens muttrande utan mitt spontanshoppande) särskilt när downperioden berott på ekonomiska bekymmer. Ekonomin blir sällan bättre av oplanerade inköp…

Denna gång har ekonomin varit på det lägsta lågvattenmärke på grund av att en person som vi litat på visade sig vara en falsk jäkla råtta & passade på att blåsa oss på 20.000kr i ett prekärt läge. Nu gömmer sig personen ifråga från KF. Men jag försöker att släppa bitterheten för var så säker: What goes around comes around. En vacker dag dyker det på en & biter en i arslet.

Såååå därför tog jag spontanshoppandet till en ny nivå. Postorder kändes inte nog. Så jag åkte dryga 33mil (enkel resa) & köpte två ponniesar istället! Dock var det bara den ena (rea-ponnyn) som är min. Den andra är vår vän Takes för att komplettera Takes samling av tokiga ponnysar, juvelen i samlingen Arkie (aka Senilifix )tar dock priset, mer vrickad häst går inte att finna..

Nytillskotten:

Disa med sin ponny Princess

Tjockaste ponnyn

De som känner mig vet att jag svurit på att jag ALDRIG ska släppa in en shettis i stallet. Nu tröstar jag mig med att båda ponniesarna inte är RENRASIGA shettisar även om visst shettisinslag kan skönjas.. Nåväl dottern & sonen blev nöjda & maken talar inte ur skägget (vilket iof inte varit möjligt då hans talibanskägg varit så tjockt att det bildat en ljuddämpande matta över munnen)..

Efter att maken stillatigande fått se flera djur vandra in i hus & stall mot sin vilja så klipptes skägget fort, jag anar att det beror på att han vill säkerhetsställa att hans NEJ hörs, det tidigare mumlandet har varit fritt för tolkningar & denna fagra ungmö (host,host) tolkar som hon vill.

I Lördags firades dessutom min 30årsdag..så med goda vänner & gott med alkohol blev min födelsedag väldigt lyckad (för att inte tala om presenterna) dock var en av presenterna av det mer oväntade slaget. Jag fick nämligen två kalvar. Det är oväntat av två orsaker:

1, Jag har koskräck

2. Man ger inte bröd till bagaren

det vill säga att det är aldrig någon som ger mig djur då de anser att jag har för många. Så inte våran vän grannbonden Jonas. Han tyckte att två kalvar kunde vara pricket över iet i vårat menageri. Mårten såg mäkta nöjd ut för Mårten tycker om kor.  Jag tycker också om kor. Mina små kor. INTE Mårtens läskiga större kor (eller kalvar) som har börjat buffa & titta på en med Jack Nicholson ”the Shining”- blicken.. (Här vill jag göra ett inpass för att nu flinar Grannfrun menande, ÅSA baggen GAV VISST mig onda ögat hela tiden, han såg bara snäll & beskedlig ut när DU tittade, så han var inte bara ful, han var manipulativ & ondsint också!!) Usch. Otäcka djur med psykopatgener tycks det mig. Så hur ska jag NU göra när MINA kor börjar använda den blicken? Hjälp. Förresten heter kanske inte tjurar kor? För det här är ju två tjurkalvar. Piff & Puff.

Smyger in en bild på Disas egenhändigt spontanshoppade djur (dock är Disa strået vassare än modern då hon helt sonika TIGGER till sig djuren & inte ens behöver betala!!)

Sist en bild på en mindre söt varelse som desperat räddar sin öl i varje situation…

..är man tydligen inte. Jag har upprepade gånger förbjudit något mer kattdjur i huset, inte bara katter alltså, utan hela kattdjurssläktet.. Känner ni min fru så inser ni att det är bäst att utöka eventuella restriktioner så brett som möjligt när det gäller djur. Nåväl, det är ju skitsamma när mina förbud efterlevs med ganska lite inlevelse. I förrgår skulle Tessan hämta Disa hemma hos grannen, det drog ut väääääldigt långt på tiden och när de sedan kom hem bar Disa på en yttepytte liten kattunge.. ”Hon hade redan fått den, vad skulle jag säga??”, så löd kommentaren när jag försökte se uppfodrande och sträng ut.. Jovisst, säääääääääääkert!
Nåväl, fylld av rättfärdighet så krävde jag att den omedelbart skulle lämnas tillbaka, men då 3 par tårfyllda ögon, blandat med tillhörande snyftningar plus ett antal ilskna och spydiga kommentarer (från ägaren till det vuxna ögonparet) så fick jag ge med mig.. Så nu har vi en liten ”Busan” som terroriserar runt i huset, i skrivande stund sitter hon och jagar mina fingrar när jag skriver på tangentbordet, väldigt smärtsamt och väldigt irriterande.. Men men , hon är faktiskt förbannat söt!

3 sovande ungar

..har gått ur tiden. Idag fick vår kamrat och älskade hund Harry somna in. Han är redan saknad, aldrig mer kommer man att vakna av att han trycker in sin nos under hakan på en och sedan slänger sig på rygg över ens kropp när man slagit upp ögonen, inga mer tokryck av glädje när man kliver in genom dörren..

Jag kommer sakna dig gamla kompis!

I dag var det dags för 1:an och 7:an att komma ut i den spirande grönskan som ska bli deras hem fram till hösten. De var inte helt medgörliga vid förflyttandet men med en del släpande, knuffande och hojtande av 2 vuxna och 3 barn så fick vi dem ändå att röra på rövarna fram till hagen. Mjölkdagarna är nu officiellt över för deras del så nu får de skaffa sig sin egen föda + lite kraftfoder, de har protesterat vilt över detta beslut men som ses på videon i detta inlägg så har protesterna nu gått över i en mer apatisk fas.

Här om dagen när jag spatserade omkring på baksidan av ladugården så såg jag en bit betong som stack upp jorden, efter att jag sparkat lite i marken omkring så insåg jag att det var någon form av gjuten kant.. Efter att jag gått omring lite med ett spett och känt i marken så kunde jag dra slutsatsen att det faktiskt låg en väldigt stor gödselplatta där under all jord och gräs. Idag började jag den arkeologiska utgrävningen efter den forntida gödselplattan, och jag kan säga att det är väääääääääldigt mycket jord som ska bort.

Gödselplattan ser dagens ljus för första gången på många många år

Så efter framgrävningen så är det bara börja fundera på vad man ska göra med den NYA gödselplattan som vi byggde när vi flyttade in på gården.. Garage får det nog bli tror jag.

Nu när gräset faktiskt ÄR grönare på andra sidan staketet till vinterhagen så har fåren börjat göra små avstickare ut i den frodande växtligheten i friheten.. För att sätta stopp för dessa ovälkomna så tripper så stängde jag in dem i ladugården fram tills vi hade tänkt att ta ut dem till sommarhagen. Dagen efter så var de lik förbaskat ute i gröngräset igen, de hade genom att ha sönder haspen fått upp dörren ut till hagen, jag antog att haspen hade varit dålig så jag monterade fast en ny hasp, jagade in fåren och stängde in dem igen.

Igår var de dock ute IGEN, återigen var haspen helt demolerad.. Jag tog nu helt sonika och spikade igen hela jäkla dörren ut till hagen i väntan på betessläppet. Och i morse så ringde en granne och sa att fåren stod i hennes trädgård.. Min första tanke var att det inte kunde vara våra får eftersom att de var inspikade i ladugården, men en hastig titt genom fönstret fick mig att tänka om.. Det VAR våra får. Frugan gick för att hämta fåren och jag knallade upp för att se hur sjutton de lyckats att ta sig ut. Det visade sig ha skett TVÅ utbrytningar, några av fåren hade HOPPAT ut genom en fönsterruta medans några STÅNGAT upp boxdörren för att sedan stånga upp dörren ut ur ladugården.. När vi sedan samlat ihop fåren inne i ladugården fick jag med ena ögon se hur de bar sig åt.. Ledartackan tog helt enkelt sats genom hela stallgången och sprang med full fart rakt in i ladugårdsdörren med huvudet.. Antar att ett upprepat antal sådana idiotövningar slutligen fick klinkan att öppna sig..

Jag insåg senare att det idag är 1:a maj.. Det brukar ju räknas som den dag då man kan släppa ut djuren på bete, antar att våra ”kära” får är starkt fackligt aktiva och håller på sin rätt till bete på utsatt tid. Nå deras kamp gav utdelning, nu går de och strosar i sommarhagen.. I.a.f. tills de inser att det inte finns så mkt bete där heller än, då kommer de väl lommandes upp till byn för att irritera grannarna igen.