(Jag tänker mig faktist ett scenario där vår vän bytt ut den kända frasen ”prisa Gud” mot prisa ”Kalbo mellangård”..vilket läskigt nog tyder på att jag har en grandios personlighetsströrning. Saxat ur Wikipedia:
”Grandios personlighet är en personlighetsstörning och en psykologisk term, som bland annat används om seriemördare, som anser sig stå över lagar och mänskligheten. Det är inte ovanligt att någon med grandios självbild anser sig ha gudomliga egenskaper.”..)
Nåväl. Till priset. Vi har fått Kreativ blogger award.
Med motiveringen: Kalbo the makeover, för att de frikostigt delar med sig av alla delar av lantlivet. Inget censurerat gullegull där inte.
Tack kära granne & vän Åsa som bloggar här.
Äntligen har vi fått den uppskattning vi suktat efter!
När man blir prisad med denna award så ska man berätta sju saker om sig själv och sedan skicka vidare awarden till andra bloggare som bör prisas.
Eftersom Mårten och jag delar bloggen så blir det 3saker var och en om oss gemensamt i sann rättviseanda.
Här kommer mina 3. Mårten får göra ett eget inlägg.
1. Jag har tåfobi. Jag avskyr äckliga fötter med äckliga tår. Har dessa äckelfötter dessutom långa naglar så kräks jag nästan. Naglar är lika äckliga som tår. Långa naglar på kvinnor är skrämmande. Iaf när de har såna där äckel-långa *hulkar*. Själv klipper jag därför med iver och frenesi mina och barnens naglar. Barnen hävdar att jag klipper i skinnet. De är bara små gnällspikar. När jag jobbade i hemtjänsten kunde jag ta bajs, kiss, slem och kräks men klarade inte gubbfötter med äckliga förtjockade naglar..då kräktes jag nästan. Tåpstrumpor är därför riktigt otäcka! Vad är det för fel på folk? Jag vill inte se era äckliga tår! Dölj dom som normalt folk!
2. Jag är rabiat feminist. Så ibland hävdar jag ilsket och länge att jag inte rakar mig någonstans. Vår vän Lelle tror detta fullt och fast. Han blir vit i ansiktet när jag pratar om min muff som växer ut en bra bit på benen. Lelle har nämligen hårfobi. Mest könshår antar jag eftersom hans fru har långt vackert hår (på huvudet då givetvis!). Detta är dock bara ljug, jag stöder tesen att kvinnor inte ska behöva raka sig fullt och fast men faller alltid på målsnöret..jag KLARAR inte att gå och bada när muffen hamnar utanför trosan. Vilket är jättelarvigt, jag vet! Jag tränar dock på vintrarna genom att bara raka benen vid speciella tillfällen. Det borde bli halvgodkänt. Det larvigaste i frågan är ju att folk faktist tror att man måste uppfylla vissa kriterier för att vara feminist.
Vad tror dom? att man får ett formulär skickat till sig med frågor att bocka av? Hur skulle det se ut? Och vilka skickar ut det formuläret, statliga rödstrumpeföreningen?
Formulär för att utröna om ____________________ får kalla sig feminist:
1. Rakar du din kroppsbehåring?
2. Hatar du män?
3. Använder du rosa kläder?
4. Har du långt hår?
5. Är du flata?
6. Låter du din eventuella dotter leka med dockor?
7. Sminkar du dig?
8. Städar du?
9. Låter du män dra ut stolen åt dig?
10. Byter du däck på bilen?
Om du svarat Nej på fråga 2,5 och 10 är du diskvalificerad från att kalla dig feminist, likaså om du svarat Ja på fråga 1,3,4,6,7,8 samt 9.
Men hallå?
Feminist är man om man inte tycker att någon ska diskrimineras på grund av kön!
(Dessutom älskar jag rosa!)
3. En av de mest pinsamma saker jag gjort är när jag jagade hunden insvept i en gardin. Jag börjar från början.
Detta hände sommaren 05. Jag var ensam hemma med barnen. Jag hade lagt barnen och somnat själv, iförd endast trosor. Då hör jag hur någon gastar Mårten,Mårten utanför. Så jag smyger (hrm) fram till fönstret och inser att den som ropar 1. Är en kvinna. 2. Är en OKÄND kvinna. 3. Står på en kulle. 4. Ser rakt in i det fönster där jag står topless och grann. Pinsamt. Jag lutar mig dock framåt och öppnar fönstret för att höra vad denna kvinna vill min make. Hon frågar då om det är vår hund som springer ute på grusvägen, en schäfer beskriver hon hunden som.
Så vilken hund kan detta vara om inte Harry harjärta? Jag sliter åt mig ett lakan som ligger på golvet för att skynda mig ut för att fånga rymlingen, då han på denna tid var extremt osäker på folk så var risken att han skulle göra något utfall annars. Till saken hör att vi bodde i en hage vid denna tid, en bit avskilt så risken att bli sedd var inte överhängande. När jag kommer ut och ropar så inser jag 1. Hunden kommer inte. 2. Jag behöver gå mot bebyggelsen för att finna min hund. Jag tänker att jag ska smyga lite smidigt längs träden så ingen ser mig i min hemgjorda toga. Det går..sådär.
Plötslígt står kvinnan (som visar sig vara en granne jag aldrig träffat) vid de träden jag ”smyger längs”. Hon har dessutom sin make med sig. De ser båda rätt chockade ut vid uppsynen av mig..vilket när jag tittar ner blir uppenbart av två skäl. 1. Det är inget lakan jag hittat i mörkret. Det är en gardin. 2. Den är blå och halvgenomskinlig.
Grannens man sträcker fram handen (av ren reflex antar jag) för att hälsa. Jag nöjer mig med att nicka tillbaka då jag inser att jag om jag ska ta i hand behöver jag släppa antingen vid brösten eller vid stjärten. Situationen skulle nog inte kännas bättre om jag DESSUTOM blottade mig mer.
Hundjäveln syns inte till och fler grannar syns i sina trädgårdar. Så jag beslutar mig för att retirera. Med den värdighet man kan uppbringa iförd en blå halvgenomskinlig gardin skred jag sakta hemåt och försökte se ut som att min klädsel knappast var något värt att notera. Jag vet inte hur väl jag lyckades, det är nog inte varje dag man möter folk som svept sig i gardiner. Jag funderade på att lägga mig och åla fram genom det höga gräset för att skyla mina privata delar men grannarna såg ut som att de inte klarade så mkt mer konstigheter från min sida. Heder till dom som höll masken och försökte se ut som att det var en helt normal händelse.
Såhär i efterhand tackar jag gud för att detta skedde innan panellängder blivit på modet.
Grannarna blev senare våra vänner och har skrattat gott åt gardinhistorien. Själv rodnar jag fortfarande.
Vad som hände med hunden? Det aset hade mera framgångsrikt än mig lyckats smyga sig tillbaka till huset dold av vegetationen.
4. Så en sak om Mårten och mig. Första gången jag och Mårten träffades var jag tillsammans med Mårtens kompis. Jag var dessutom utan denne pojkvän på hans förre flickväns fest (denne förre flickvän var dessutom Mårten intresserad av) med hans kompisar som jag knappt kände. Rätt nervös så gjorde jag det jag kan bäst. Pratade. Tills Mårten vände sig till mig och sa: Kan inte du hålla käften någon gång så att någon annan får en syl i vädret.
Jag bestämde mig för att ALDRIG mer prata med den jävla idioten. Hur det blev 8år och 2barn senare? Hmm..jag är dålig på att hålla saker jag föresatt mig 
.
Nu ska jag välja ut några bloggar att prisa samt tvinga den där jävla idioten att skriva sina tre saker 
