Kalbo – the makeover

är en devis vi lever efter i Kalbo mellangård. För sällan förr har så mkt ledighet innehållit så LITE ledighet. Glad i hågen meddelade undertecknad att 4 veckors semester MINSANN skulle avnjutas för första gången i undertecknads liv (Nåväl, första gången sedan en mogen ålder av 19 uppnåtts, innan dess var man ju jämt ledig).

Jag trodde att semestern skulle innehålla ledighet, sol, bad, hängmatteläsning & lugna promenader. Så FEL jag hade. Ett konstant arbetande har det varit. Ska fråga chefen om jag får hänga upp en hängmatta på mitt rum på jobbet där jag nu kan vila upp efter semestern.

Nåväl. Med hjälp av UNDERBARA wwoofare så har en hel drös projekt genomförts! Först ut var Hester & Majken från Århus. De slet oavbrutet med att mata djur, mocka, måla, plantera grönsaker, rensa trädgårdsland & gräva inför kanininhägnad. Sedan dök Mathias & Vanja upp som är supertrevliga TROTS att de bor i Skåne (Till Mathias försvar ska dock anföras att han är från Matfors eller var det Kramfors eller Hofors? Något Fors var det iaf ) , tätt följda av Sven & Isabella, två trevliga tyskar som tyvärr fick utstå alldeles för mycket diskussioner på svenska då det automatiskt blev så..

Dessa fyra jobbade hårt & idogt med att gräva, sätta nät, röja i skogen, riva innertak i stallet, mocka, köra timmer med fyrhjuling samt mata djur.

Så ett superstort tack till dessa sex wwoofare som gjort ett sådant jättejobb på våran gård (ofta jobbade de så hårt att jag fick beordra dem att vila, så att jag också kunde få vila med gott samvete!)

Majken & Hester

Sven, Vanja, Isabella, Mathias

Bilder från årets projekt!

Kanininhägnaden!

Färdigt!

Massor kvar

Färdigt!

Några av de inneboende

Riva ut innertak i stallet

halvklart

Trädgårdslandet

Sist en bonusbild på våra nya får som är ena fula rackare men de verkar trögtänkta nog att faktist hålla sig INNANFÖR staketet *peppar,peppar*

har blivit vardagsmat i Kalbo mellangård.

Den gula byrackan (allmänt känt, Disa brukar säga: Mamma visst är Lijam en sån däj byjacka?) har blivit en paria sedan vi flyttat hit.  Han rymmer nämligen konstant! Jag har klockat honom & svär på mitt liv att 15sekunder tar det, sedan är han borta. Han har sina rundor, han är inte som vilken byracka som helst, åhnej, han går på friarstråt.  Han försvinner aldrig längre bort än två gårdar bortåt, för där bor nämligen föremålen för hans friarstråt, en terrier, en labrador & en border collie. Alla damer i sin bästa ålder.

Damerna själva verkar föga förtjusta i sin beundrare. Terriern brukar vråla okvädningsord & smädelser vilket Liam ser lite nervös ut över.

När han går till grannen eller hem från grannen så går han MITT på vägen, detta har irriterat mer än en bilist. Ibland kommer jag mötandes, högröd i ansiktet & med vild blick. Ibland får jag bära kräket under armen för när han möter mig med mord i blicken så blir han darrig i benen. Med rätta! En dag stryper jag kräket av ilska.

Det värsta med rymmandet är inte oron över att han en dag ska bli påkörd. Ohnej. Det värsta är den walk of shame jag får göra med honom hem. Att vildögd & med håret på ända rusa in på människors tomt är inte milt pinsamt. Det är jävligt pinsamt. Imorse fick jag dessutom göra den i mina morgonkläder (dvs klänning UTAN behå under!) så inte bara var jag tvungen att visa upp den misslyckade hunduppfostrare jag är..jag var tvungen att göra det med hängpattarna slängandes!!

En gång retade han  dessutom upp en bilist till vansinne. Den mannen hade definitivt vildare blick än mig! Han fick nämligen tvärnita inför byrackan som travade fram som han ägde vägen, då mannen for ut med vild blick & skrek åt mig att hålla koll på hunden (med vild blick) & jag skrek på Liam (med vild blick) så valde Liam att rädda sitt eget skinn, han hoppade helt sonika in i den vildögda mannens bil. Där satt han sedan och såg ömklig ut, så jag var tvungen att lyfta ut honom. Ridå. Det var THE walk of shame med hunden under armen hemåt sedan. Den vildögda mannen såg ut som han skulle spränga ett blodkärl..

Maken har tusen ggr lovat mig att sätta upp ett jävla staket runt tomten men då han väldigt sällan går ”the walk of shame” med motiveringen att det är min hund så känns det mindre akut för honom. Jag funderar på att skaffa en sån där gammaldags fångkedja med ett klot i slutet. Då ska det fan inte gå att rymma på 15sekunder & dessutom hörs väl hunden när han rasslar, släpar fram..

blev jag & finaste hästen. Jag lyckades få hit två eminenta fotografer vid namn Anna Möllgård & Maria Zetterqvist (Maria är en av adoptivtonåringarna jag har nämnt tidigare). Tyvärr valde vi årets varmaste dag. Så då blev hästen årets suraste häst. Och i mina försök att göra honom fin så sprayade jag honom med pälsglans = Årets halaste häst. Så när jag red med enbart halsrem så satsade han stenhårt på att fly fältet.. Nåväl. Bjuder på några bilder (nej jag är inte kutryggig, klamrar mig bara fast för brinnande livet på sista bilden)

Alla foton är tagna av Maria Zetterqvist.

(btw är inte mö likställt med oskuld va? För det vill jag inte utmåla mig som, jag är ju nästintill oskuldsfull iaf)

Jaha. Dags att ge ett livstecken ifrån sig? Skrivglädjen har liksom inte infunnit sig, det har förövrigt varit väldigt lite glädje på sistone. En lång jävla vargavinter helt enkelt. Men nu har det börjat ljusna!

När jag är nere så spontanshoppar jag. Därav har det dimpt ner flera paket i brevlådan. Både från Tradera & diverse postorderföretag. De paket maken hinner se muttrar han om, de andra märker han aldrig. En konstig reaktion kan tyckas (inte makens muttrande utan mitt spontanshoppande) särskilt när downperioden berott på ekonomiska bekymmer. Ekonomin blir sällan bättre av oplanerade inköp…

Denna gång har ekonomin varit på det lägsta lågvattenmärke på grund av att en person som vi litat på visade sig vara en falsk jäkla råtta & passade på att blåsa oss på 20.000kr i ett prekärt läge. Nu gömmer sig personen ifråga från KF. Men jag försöker att släppa bitterheten för var så säker: What goes around comes around. En vacker dag dyker det på en & biter en i arslet.

Såååå därför tog jag spontanshoppandet till en ny nivå. Postorder kändes inte nog. Så jag åkte dryga 33mil (enkel resa) & köpte två ponniesar istället! Dock var det bara den ena (rea-ponnyn) som är min. Den andra är vår vän Takes för att komplettera Takes samling av tokiga ponnysar, juvelen i samlingen Arkie (aka Senilifix )tar dock priset, mer vrickad häst går inte att finna..

Nytillskotten:

Disa med sin ponny Princess

Tjockaste ponnyn

De som känner mig vet att jag svurit på att jag ALDRIG ska släppa in en shettis i stallet. Nu tröstar jag mig med att båda ponniesarna inte är RENRASIGA shettisar även om visst shettisinslag kan skönjas.. Nåväl dottern & sonen blev nöjda & maken talar inte ur skägget (vilket iof inte varit möjligt då hans talibanskägg varit så tjockt att det bildat en ljuddämpande matta över munnen)..

Efter att maken stillatigande fått se flera djur vandra in i hus & stall mot sin vilja så klipptes skägget fort, jag anar att det beror på att han vill säkerhetsställa att hans NEJ hörs, det tidigare mumlandet har varit fritt för tolkningar & denna fagra ungmö (host,host) tolkar som hon vill.

I Lördags firades dessutom min 30årsdag..så med goda vänner & gott med alkohol blev min födelsedag väldigt lyckad (för att inte tala om presenterna) dock var en av presenterna av det mer oväntade slaget. Jag fick nämligen två kalvar. Det är oväntat av två orsaker:

1, Jag har koskräck

2. Man ger inte bröd till bagaren

det vill säga att det är aldrig någon som ger mig djur då de anser att jag har för många. Så inte våran vän grannbonden Jonas. Han tyckte att två kalvar kunde vara pricket över iet i vårat menageri. Mårten såg mäkta nöjd ut för Mårten tycker om kor.  Jag tycker också om kor. Mina små kor. INTE Mårtens läskiga större kor (eller kalvar) som har börjat buffa & titta på en med Jack Nicholson ”the Shining”- blicken.. (Här vill jag göra ett inpass för att nu flinar Grannfrun menande, ÅSA baggen GAV VISST mig onda ögat hela tiden, han såg bara snäll & beskedlig ut när DU tittade, så han var inte bara ful, han var manipulativ & ondsint också!!) Usch. Otäcka djur med psykopatgener tycks det mig. Så hur ska jag NU göra när MINA kor börjar använda den blicken? Hjälp. Förresten heter kanske inte tjurar kor? För det här är ju två tjurkalvar. Piff & Puff.

Smyger in en bild på Disas egenhändigt spontanshoppade djur (dock är Disa strået vassare än modern då hon helt sonika TIGGER till sig djuren & inte ens behöver betala!!)

Sist en bild på en mindre söt varelse som desperat räddar sin öl i varje situation…

Ska man bryta benet någonstans så ska man bryta benet i Kalbo.. Folk här omkring är helt fantastiskt hjälpsamma, jag hoppas att jag någon gång kan få gengälda all hjälp vi fått .. Inte så att jag går och önskar att någon bryter benet men att jag i.a.f. får tillfälle någon gång att hjälpa tillbaka.

Igår köpte vi ett lass hö av Axsjövik och med lasset kom en karavan av folk som hjälpte till att slänga upp höet, allt detta utan att man ens har bett om hjälp! Stort stort tack till Åsa, Kalle, Jonas, Jan-Olof! Hade jag inte varit så stor stark och manlig hade jag nog blivit gråtmild vid åsynen av all hjälp.. Men istället för att vara gråtmild förolämpade jag Åsa för hennes ålder , kanske inte lika effektfullt men men..

Man tänker en del när man ligger i en soffa 22 timmar om dygnet.. Visst, saker har varit motigt denna vinter men det har ju å andra sidan varit en ganska extrem vinter. Benbrottet var ju en ganska smärtsam sak, och otroligt långtråkigt, fördelen är att man har kunnat ladda batterierna lite och jag inser att man i det stora hela har det bra. Ska man se något positivt i det hela så kan man ju se det så att det var otroligt turligt att det ”bara” blev ett komplicerat benbrott, med 4.5 meters fallhöjd ned på en stenhård väg hade det kunnat sluta i en otrolig massa andra scenarion som alla nästan borde vara värre.

Vi har en fin gård i ett fint landskap, underbara grannar och eminenta vänner och släkt. Nu ska fåren snart lamma och det blir den andra generationen som föds här på gården och att få se lammen ränna omkring och busa är en syn som inte går av för hackor. Våren är snart här, även om det är lite svårt att se det med meterhöga snödrivor och -12 grader. Dagarna blir ju i.a.f. ljusare och ljusare och det syns lite takdropp bitvis, snart blir det nog så pass varmt att man kan börja fixa det avrostade röret i ladugården så det blir lite mer ordning på vattentillförseln.

..taggigt och jävligt.

Sen vi köpte vårat ruckel så har den ena farsoten efter den andra hemsökt oss. Denna vinter har varit grönjävlig. Så nu ska jag tamejfan gnälla mig blå. Är du en sån där klämkäck positiv människa så sluta läs nu. Vi hade en sån där klämkäck föreläsare från Korpen här på jobbet, hon pratade om positivt tänkande. Det är nog  jävligt lätt att vara positiv om man inte blir hemsökt av allsköns farsoter & jävligheter. Mitt positiva tänkande just nu sträcker sig till en förhoppning om att jag iaf kan få slippa drabbas av böldpest eller någon annan jävlighet.

Igår var farsoten översvämning. När jag kom ner till kaninerna hade de sökt sig till hörnen där de förgäves väntade på att Arken skulle komma. Någon ark kom dock inte utan jag fick vada in genom en decimeter vatten för att rädda de små blöta kräken. Denna översvämning var dock inte en direktgåva från Gud utan tog omvägen sönderrostat vattenrör + trött Tessan som lämnar pumpen på över natten. Mycket vatten blev det.

Kaninerna hamnade i hästboxar där de tog tillfället i akt & parade sig hysteriskt med varandra i tron om att jordens undergång var nära. Jag släpade istället ut min handikappade man (dock inte av samma skäl som kaninerna) och han stod där & öste vatten balanserades & stönandes.

När jag lyckats få bort det mesta av vattnet & kom upp i stallet hade kaninerna rymt ur hästboxarna & det var kaniner överallt.

Så vad skulle lilla fröken klämkäck föreläsare ha för positivt att säga om översvämningen? Det kunde ha varit värre? HUR? HUR?

Till råga på allt har jag tandvärk, vi har inga pengar och en person är skyldig oss en massa pengar. Elen är svindyr, snön är förjävlig., Mårten har ont & höet håller på att ta slut. Jippie! Vad livet är kul just nu. INTE.

Förrestenh glömdes en viktig person bort i förra inlägget!

STORT TACK till Daniel som både dragit upp oss ur diken & snövall samt hjälpt till att få ut ensilage till hästarna! TACK!

Det bästa med vårat ruckel är att det är beläget i en by med extremt vänliga & hjälpsamma människor!

..Skulle kunna bli vårat nya ordspråk här i Kalbo mellangård.

Undertecknad åker bort 2 dygn och lämnar maken utan barnvakt då man tycker att maken uppnått en ålder där konsekvensanalys borde ha utvecklats. Vad händer? Jo mannen ramlar ner för taket inte en gång utan TVÅ gånger! Andra gången gillt i detta fallet som slutade med ambulanstransport till sjukhus, brutet lårben & en lång konvalecens.

Så nu sköter undertecknad ruljansen härhemma. Med bravur. Eller hmmm..hur många gånger under dessa dagar har grannarna fått rädda mig..tio? eller något sådant. Jag inser plötsligt mina begränsningar.

Jag kan inte:

Komma överrens med baggen

Slakta baggen som jag inte kommer överrens med

Koppla in elaggregat

Köra traktor

Skotta

Byta backspegel

Känna när fårdamerna ska lamma

Fixa vattenröret i stallet

Få ut ensilagebal till hästarna

Så när ruljansen sköts av mig så blir det mkt jobb för våra underbara grannar, Lörtis & Åsa 0ch Daniel.

Även Svärfar & svärmor drar sitt strå till stacken & undertecknad får mild panik när de ska till Thailand.

Maken? Han linkar omkrng på kryckor & svär hela dagarna och tror att han kan så mkt mer än vad han klarar

Hela livet kretsar omkring snö nu för tiden.. den är liksom lite svår att undvika. Släpper man ut hundarna så förvinner de i snön, man får sätta på dem koppel så att man kan lokalisera dem och rädda upp dem ovanför ytan när de gjort sina behov där nere någonstans.

Den senaste tiden går jag bara ut för att skotta, skotta tak, skotta ladugårdsplaner (vilket inbegriper att skotta loss traktorn som kör fast stup i kvarten), gångar kors och tvärs.. och så fort man vänder ryggen till är det lika dant igen.

Jag gjorde ett håglöst försök för någon vecka sedan att ge mig ut i skogen och fälla några träd.. För det första var man helt genomsvett när man kommit ut i skogen, sedan inser man att man har snö upp till låren så att man behöver skotta sig ned till en lämplig höjd för att kunna göra fällskären.. När träden sedan börjar röra sig får man en hel lavin med snö över sig ovanifrån och sedan ger man fan i alltihop och går in och sätter sig för att vänta på nästa skottningspass.

Den där utlovade växthuseffekten skulle jag inte ha något emot just nu… Jag kanske skulle ta och sätta bilen på tomgång under nätterna så kanske kanske det blir vår i år med.