Kalbo – the makeover

Är jag idag! Vi överlevde!  Prisa GUD!  De sjuttio oskulderna får vänta tills jag är gammal & inte fått ligga på evigheter, vem vet då kanske till och med sjuttio oskulder framstår som ett trevligt avbrott?

Så här såg vi ut idag:

http://s634.photobucket.com/albums/uu68/stalltomte/?action=view&current=MOV03267.flv

Bli nu inte FÖR imponerade av den oerhört imponerande stilen & de läskigt höga hindren (60cm)..

Nåväl. Supernöjd. Och demensen slog till direkt. Innan sa jag: Varför i HELVETE gör jag detta? Nästa gång jag får en sån korkad idé så kan ni väl slå mig i huvudet.

Efter sa jag: Det här var ju kul, när kommer nästa tävling..

Så här stolta såg vi ut med rosetten

Det är ju tur att jag är en dement fegis. För då glömmer jag ju att jag egentligen är livrädd och gör modiga saker av bara farten

..har jag blivit. Jag har nämligen (på gamla dagar) tävlat i hoppning. Nu pratar vi inte höjdhopp för människor, med min kordination (eller snarare totala brist på) så skulle det verkligen vara dödsföraktande.

Nej jag har tävlat i hästhoppning. Nu är höjden inget att skryta över..vår debut har nämligen skett på en höjd av 70cm..vilket till och med en kanin borde kunna studsa över..det dödsföraktande i det hela är följande:

1. Jag är hopprädd.

2. Hästen är tjock, liten & har hoppteknik som en kråka.

3. Jag är tävlingsrädd.

4. Vi är otränade (hade hoppat 4ggr ihop på tävlingsdagen)

Så nu undrar ni VARFÖR denna enormt fega människa utsätter sig för skammen & skräcken i hoppningen?

Svaret är: Jag tänker inte innan jag talar. Med förakt i rösten har jag nämligen uttalat orden ”till och med en ko kan hoppa 70 centimeter”. Upp till bevis. Ja en ko kan säkert hoppa 70cm..så kunde även vi..men med dagens långsammaste ritt och med en tvivelaktig teknik. Hästen i fråga är nämligen inte min ståtliga f.d hopphäst som mäter 164cm i mankhöjd. Oh nej, utan jag valde stallets minsta och tjockaste häst. Hon hoppar villigt & gärna men bryr sig inte så noga om var man behöver hoppa av..så ibland hoppar vi av 4meter före hindret och ibland 4centimeter..

När dagen D kom var jag spyfärdig av nervositet. Hästen i fråga såg inte så spyfärdig ut, hon undrade mest var det godaste gräset kunde tänkas finnas.

När det var vår tur så trodde jag att jag antingen skulle spy eller svimma eller göra både och. Det hade väl varit en syn? Den äldsta ryttaren (eller näst äldsta iaf) spyr på sin häst & svimmar sedan innan första hindret. Nåväl, jag gjorde inget av ovannämnda. Jag tog mig igenom banan konstant muttrandes & talandes. Publiken utgick nog ifrån att jag fått ett psykosgenombrott. Med tvivelaktig teknik (ibland så flaxade mina armar i luften som om jag försökte få hästen att lyfta bättre och ibland såg jag istället ut som en skadeskjuten kråka) kom vi dock runt med livet i behåll. Tur det. Jag läste nämligen att muslimerna tror på en himmel med sjuttio oskulder som möter en (iaf männen) och det verkar ju ärligt talat SKITTRIST. Vafan ska man med sjuttio oskulder till? Ingen som minns de oerhört oupphetsande ligg man hade i tonåren? Fan om det inte vore för att jag är en envis jävel så hade jag levt i celibat resten av livet. Så jag vill inte ha några sjuttio jävla oskulder. Ge mig sjuttio godispåsar i min himmel istället.

Hursomhelst så slapp jag ju himlen med alla oskulder.

Varför tar jag nu upp detta? Denna tävling gick ju av stapeln i Augusti..

Svaret kära vänner är att jag i eufori över att ha överlevt och sluppit en evig plåga med oskulderna i himlen dumt nog anmälde mig till ännu en tävling. Kul tänkte jag. Då. Nu tänker jag att jag tamejfan måste vara debil som överhuvudtaget gjorde en sån korkad jävla grej.. På söndag är det nämligen dags igen. För att dödsföraktande ge sig ut på en hoppbana med darriga knän och totalt teknikbefriad häst. Så här sitter jag nu..livrädd och fullständigt övertygad om att jag lämnar jordelivet på Söndag.

Så håll tummarna nu..för jag vill inte komma till himlen med sjuttio oskulder..

Här kommer en bild på våran vackra (haha!) hoppstil, notera min tunga, det gäller att hålla tungan rätt i mun..

Vackert hopp..

råder på Kalbo mellangård. Detta sker ju inte varje dag så jag förstår att ni är förundrade och kanske lite perplexa över denna oväntade vändning i det kaos vi kallar hem. Städivern beror (tyvärr) inte på någon nyväckt Martha Stewart ådra hos frun i huset..åhnej..städivern bottnar i det faktum att barnen vänligt nog utökat vårat djurantal . Det nya djuret på Kalbo mellangård är SPRINGMASK. Bläää. Detta otrevliga lilla djur kräver tydligen ett välstädat hem för att flytta till nya mer välkomnande hem..

Så nu städas och fejas det. Alla sängkläder revs ut & madrasserna åkte med av bara farten. De kan bo i damm runt sängen läste jag med skräckslaget sinne. Då damm kring sängen liksom är något vi ständigt lever med men sällan pratar om. Så jag drog ivrigt (hrm..panikslaget men ivrigt lät liksom mer husmorslikt) fram dammsugaren och började med yviga ´gester dammsuga under sängen..KABRAK sa sängen (säkert i ren förskräckelse och häpenhet över detta aldrig skådade göromål) och rasade ihop. Skam den som ger sig tänkte jag och städade vidare. Efter att ha baxat upp madrasserna på högkant så insåg jag att jag behövde skura bakom dem.
Då jag lever i tron att jag är rätt nätt så hivade jag mig upp på madrassen som då stod på högkant med skurborsten i ett stadigt grepp..min utmärkta (hrm) balans till trots började dock madrassen svaja..och vingla..min son som stod emellan de två madrasserna för att skåda denna nya sida hos sin mor, såg rätt skräckslagen ut.
I mitt huvud såg jag rubriken på kvällspressens förstasidor skymta förbi ”mamma krossade barn under madrass” så jag väste ”spring medans du kan..” barnet sprang..modern hoppade graciöst (HA!) av madrassen i farten.

Nåväl. Vem fan sa att man inte dör av lite städning? Farliga grejer det där.

Vidare hade jag läst att dessa maskar kan lägga ägg i husdjurens päls..så husdjur skulle också tydligen tvättas. Med den nyvunna husmodersådran grep jag frimodigt tag i en hund och började käckt gå mot duschrummet. Ända tills min inte så trogne följeslagare (Harry) gjorde en panikrusning. Med milt (*host*) våld baxade jag detta räddhågsna kräk mot sin tvagning..då vi kom fram till dörren uppstod problem nummer två nämligen att dörröppningen är smalare än en platt hund med fyra spretande ben, men turligt nog gick det liksom att ”vicka” in hunden. Väl inne fräser jag åt Harhjärta som försöker klättra över mig i skräck ” Du behöver väl fan inte bete dig som du aldrig duschat förut”. Detta gör att jag försöker minnas den gång han senast fick duscha. Utan resultat. Blankt! Har våran sexåriga hund alltså aldrig duschat? Fan vet. Inte jag iaf. Jag slår vad om att Martha Stewarts hundar duschar oftare. Jag borde bli mer som henne tänker jag mina klösmärken till trots.

Nåväl. Nyduschad hund. Torkas snabbt. Släpps ut. Rusar genom huset. Dyblöt. Hoppar upp i nybäddad säng. Gnider sig mot nytvättade lakan. Nybäddad säng ser ut som en pundarsäng i ett ödehus. Fuck Martha Stewart, hundfan ska aldrig duschas igen.

Så vad ledde denna städiver till? Att vi numer sover på golvet, att jag har fina färska klösmärken och att Disa spottade & fräste rödfärgande maskmedicin över hela vårat kök.

Kul.