Kalbo – the makeover

(Jag tänker mig faktist ett scenario där vår vän bytt ut den kända frasen ”prisa Gud” mot prisa ”Kalbo mellangård”..vilket läskigt nog tyder på att jag har en grandios personlighetsströrning. Saxat ur Wikipedia:

”Grandios personlighet är en personlighetsstörning och en psykologisk term, som bland annat används om seriemördare, som anser sig stå över lagar och mänskligheten. Det är inte ovanligt att någon med grandios självbild anser sig ha gudomliga egenskaper.”..)

Nåväl. Till priset. Vi har fått Kreativ blogger award.

Med motiveringen: Kalbo the makeover, för att de frikostigt delar med sig av alla delar av lantlivet. Inget censurerat gullegull där inte.

Tack kära granne & vän Åsa som bloggar här.

Äntligen har vi fått den uppskattning vi suktat efter!

När man blir prisad med denna award så ska man berätta sju saker om sig själv och sedan skicka vidare awarden till andra bloggare som bör prisas.

Eftersom Mårten och jag delar bloggen så blir det 3saker var och en om oss gemensamt i sann rättviseanda.

Här kommer mina 3. Mårten får göra ett eget inlägg.

1. Jag har tåfobi. Jag avskyr äckliga fötter med äckliga tår. Har dessa äckelfötter dessutom långa naglar så kräks jag nästan. Naglar är lika äckliga som tår. Långa naglar på kvinnor är skrämmande. Iaf när de har såna där äckel-långa *hulkar*. Själv klipper jag därför med iver och frenesi mina och barnens naglar. Barnen hävdar att jag klipper i skinnet. De är bara små gnällspikar. När jag jobbade i hemtjänsten kunde jag ta bajs, kiss, slem och kräks men klarade inte gubbfötter med äckliga förtjockade naglar..då kräktes jag nästan. Tåpstrumpor är därför riktigt otäcka! Vad är det för fel på folk? Jag vill inte se era äckliga tår! Dölj dom som normalt folk!

2. Jag är rabiat feminist. Så ibland hävdar jag ilsket och länge att jag inte rakar mig någonstans. Vår vän Lelle tror detta fullt och fast. Han blir vit i ansiktet när jag pratar om min muff som växer ut en bra bit på benen. Lelle har nämligen hårfobi. Mest könshår antar jag eftersom hans fru har långt vackert hår (på huvudet då givetvis!). Detta är dock bara ljug, jag stöder tesen att kvinnor inte ska behöva raka sig fullt och fast men faller alltid på målsnöret..jag KLARAR inte att gå och bada när muffen hamnar utanför trosan. Vilket är jättelarvigt, jag vet! Jag tränar dock på vintrarna genom att bara raka benen vid speciella tillfällen. Det borde bli halvgodkänt. Det larvigaste i frågan är ju att folk faktist tror att man måste uppfylla vissa kriterier för att vara feminist.

Vad tror dom? att man får ett formulär skickat till sig med frågor att bocka av? Hur skulle det se ut? Och vilka skickar ut det formuläret, statliga rödstrumpeföreningen?

Formulär för att utröna om ____________________ får kalla sig feminist:

1. Rakar du din kroppsbehåring?
2. Hatar du män?
3. Använder du rosa kläder?
4. Har du långt hår?
5. Är du flata?
6. Låter du din eventuella dotter leka med dockor?
7. Sminkar du dig?
8. Städar du?
9. Låter du män dra ut stolen åt dig?
10. Byter du däck på bilen?

Om du svarat Nej på fråga 2,5 och 10 är du diskvalificerad från att kalla dig feminist, likaså om du svarat Ja på fråga 1,3,4,6,7,8 samt 9.

Men hallå?

Feminist är man om man inte tycker att någon ska diskrimineras på grund av kön!

(Dessutom älskar jag rosa!)

3. En av de mest pinsamma saker jag gjort är när jag jagade hunden insvept i en gardin. Jag börjar från början.

Detta hände sommaren 05. Jag var ensam hemma med barnen. Jag hade lagt barnen och somnat själv, iförd endast trosor. Då hör jag hur någon gastar Mårten,Mårten utanför. Så jag smyger (hrm) fram till fönstret och inser att den som ropar 1. Är en kvinna. 2. Är en OKÄND kvinna. 3. Står på en kulle. 4. Ser rakt in i det fönster där jag står topless och grann. Pinsamt. Jag lutar mig dock framåt och öppnar fönstret för att höra vad denna kvinna vill min make. Hon frågar då om det är vår hund som springer ute på grusvägen, en schäfer beskriver hon hunden som.

Så vilken hund kan detta vara om inte Harry harjärta? Jag sliter åt mig ett lakan som ligger på golvet för att skynda mig ut för att fånga rymlingen, då han på denna tid var extremt osäker på folk så var risken att han skulle göra något utfall annars. Till saken hör att vi bodde i en hage vid denna tid, en bit avskilt så risken att bli sedd var inte överhängande. När jag kommer ut och ropar så inser jag 1. Hunden kommer inte. 2. Jag behöver gå mot bebyggelsen för att finna min hund. Jag tänker att jag ska smyga lite smidigt längs träden så ingen ser mig i min hemgjorda toga. Det går..sådär.

Plötslígt står kvinnan (som visar sig vara en granne jag aldrig träffat) vid de träden jag ”smyger längs”. Hon har dessutom sin make med sig. De ser båda rätt chockade ut vid uppsynen av mig..vilket när jag tittar ner blir uppenbart av två skäl. 1. Det är inget lakan jag hittat i mörkret. Det är en gardin. 2. Den är blå och halvgenomskinlig.

Grannens man sträcker fram handen (av ren reflex antar jag) för att hälsa. Jag nöjer mig med att nicka tillbaka då jag inser att jag om jag ska ta i hand behöver jag släppa antingen vid brösten eller vid stjärten. Situationen skulle nog inte kännas bättre om jag DESSUTOM blottade mig mer.

Hundjäveln syns inte till och fler grannar syns i sina trädgårdar. Så jag beslutar mig för att retirera. Med den värdighet man kan uppbringa iförd en blå halvgenomskinlig gardin skred jag sakta hemåt och försökte se ut som att min klädsel knappast var något värt att notera. Jag vet inte hur väl jag lyckades, det är nog inte varje dag man möter folk som svept sig i gardiner. Jag funderade på att lägga mig och åla fram genom det höga gräset för att skyla mina privata delar men grannarna såg ut som att de inte klarade så mkt mer konstigheter från min sida. Heder till dom som höll masken och försökte se ut som att det var en helt normal händelse.

Såhär i efterhand tackar jag gud för att detta skedde innan panellängder blivit på modet.

Grannarna blev senare våra vänner och har skrattat gott åt gardinhistorien. Själv rodnar jag fortfarande.

Vad som hände med hunden? Det aset hade mera framgångsrikt än mig lyckats smyga sig tillbaka till huset dold av vegetationen.

4. Så en sak om Mårten och mig. Första gången jag och Mårten träffades var jag tillsammans med Mårtens kompis. Jag var dessutom utan denne pojkvän på hans förre flickväns fest (denne förre flickvän var dessutom Mårten intresserad av) med hans kompisar som jag knappt kände. Rätt nervös så gjorde jag det jag kan bäst. Pratade. Tills Mårten vände sig till mig och sa: Kan inte du hålla käften någon gång så att någon annan får en syl i vädret.

Jag bestämde mig för att ALDRIG mer prata med den jävla idioten. Hur det blev 8år och 2barn senare? Hmm..jag är dålig på att hålla saker jag föresatt mig .

Nu ska jag välja ut några bloggar att prisa samt tvinga den där jävla idioten att skriva sina tre saker

..gick av stapeln idag, d.v.s. den sista grisjakten. Eller jag kanske ska skriva den senaste, eftersom att man aldrig vet hur framtiden ska bli, speciellt inte jag då jag verkar vara alldeles särdeles ”o-synsk”. Grisarna ska ju säljas i morgon och för att underlätta lastandet så tänkte jag fösa in dem i ladugården redan idag.

Min kära, och någon mer synska, hustru frågade om jag behövde hjälp..

Mårten: ”Nej då, det är bara ta hinken med mat så följer de snällt efter”.
Tessan: ”Men de kommer ju att springa åt alla håll så fort de kommer ut ur hagen”
Mårten: En arrogant fnysning och ”Nej då”

5 minuter senare när jag öppnar grinden och står med hinken så kilar ena suggan med full galopp nedåt vägen mot skogen till, den andra springer in i logen och gyltan springer iväg runt ladugårdsknuten.. Jag står alldeles ensam kvar på ladugårdsplanen och är tämligen rådvill.. Ringa till sin hustru och medge att hon hade rätt på pricken? Nix!! Jag försöker koncentrera mig på suggan i logen i några minuter med absolut ingen framgång alls. Jag får nu svälja min stolthet och ringa Tessan, för er som känner denna blyga viol till människa så förstår ni att det inte ALLS var några sarkastiska kommentarer i andra änden av telefonlinjen.

Efter att hjälpen anlänt så lyckas vi hitta gyltan och få in den i hagen igen, efter ytterligare 10 minuter så har vi även fått in en irriterad sugga i en box i ladugården. Kvar är nu den andra suggan som älgade iväg utmed vägen, den har nu c:a 15-20 minuters försprång men med mina eminenta grisspårarkunskaper så lyckades vi relativt snabbt lokalisera den på en villatomt 300-400 meter bort.. Och med en hink med mat, och vår ”vallhund”  Harry som sprang och nafsade henne i baken så lyckas vi också få den sista suggan hemåt. Och tillråga på allt så finns det bildbevis på den extremt långsamma färden hemåt över åkrarna, med mig pulsandes i snö upp till knäna längst fram, en motvillig sugga i mitten och en exalterad hund i bakänden på henne. Den rådiga villaägaren kom ut med en kamera för att föreviga cirkusen.. Med sig hade han också ett rep så väl uppe på gårdsplanen lyckades jag snara gyltan i hagen och få in henne i ladugården.

Sensmoralen? Man ska inte lyssna på sin fru om man vill ha motion.

Vi tänker upphöra med produktionen så nu har vi några Linderödsgrisar att sälja.

Det finns två stycken kvar, en dräktig sugga och en avelsgalt. Galten kommer från skåne-linjen och är därför värd ett bättre slut än slakt, vore synd att slå ut värdefullt genmaterial.

Säljer gärna suggan och galten ihop, dock inte ett krav, eftersom att dessa två är ”ihopmatchade” av Landtsvinets avelsråd för bästa möjliga genutbyte. Båda har genbanksintyg.

Suggan:
Yddetorps Alice, registreringsnummer 952-08-02, SE-nummer 074111-2. Dräktig med nedanstående galt. Pris: 2000:- exkl. moms.

Galten:
Anetorps Herr Gris, registreringsnummer 988-08-11, SE-nummer 086555. Pris 2000:- exkl. moms.

Det finns även ett gäng kaniner, dels köttrasblandningar och dels dvärgkaniner. Pris från 50:- till 200:- styck

Magsjukan hjälpte inte. Inte ett dugg faktist.  Trots magsjuka så lät det ett högt & ljudligt RITSCH när undertecknad graciöst böjde sig ner för att knyta skorna. Ritschet kom från min ridoverall. Som sprack. Inför publik. Snabbt fann jag mig och sa snabbt: Den är lite för kort. Vilket ju är sant (eftersom grenen gärna skär in i ens allra heligaste). Men den sprack nog för att den är för tight. För liten. Eller så är jag för stor. Julmaten har gjort sitt och jag vaggar nu fram på mina korta tjocka ben.  Så nu när jag DIET-DRÖMMAR. Jag ska finna den perfekta dieten som gör mig slank & vacker utan att jag behöver svettas eller svälta. Så om ni ser mig och tänker att hon har inte blivit slank (även om hon givetvis är vacker som en vårmorgon ) så skall ni veta att det beror på att dieten med stort D inte dykt upp ännu.

En bra sak är att man tydligen förbränner fett när man fryser. Vilket jag numera gör i min ridoverall med en lång ventilationsöppning i.

Jäkla dagar det har varit.  Det luddiga lilla rövhålsfölet vid namn Fergus  gjorde mig nästan lam i en arm när han på ett ondskefullt och pricksäkert sätt med en välriktad spark träffade min (förvisso fettinbäddade) armmuskel. Så numera funderar jag starkt på att ha med mig bultpistolen upp till våra sammandrabbningar. Någon sugen på en jacka sydd av finaste fölskinn?

Senare samma dag bestämde sig Senilifix (för er läsare okänd, men syftar på en asgammal ponny som bor i vår hage) för att boxdörrar nog går att hoppa över. Vilket i sig visade sig vara ett riktigt påstående. Synd bara att undertecknad därmed höll på att få en ponny i huvudet då undertecknad befann sig framför det forcerade hindret. Dessutom ser ju Senilifix lite illa och lyckades därmed hamna halvägs in i vår foderkamnmare där han sedan lite hastigt och lustigt (om man inte är ägare till väggen vill säga, vilket jag tyvärr är) demonterade en vägg. Som tur är rör jag mig ju som Fantomen- snabbare än min egen skugga (eller var det Lucky Luke?).. *host, harkel*.. eller var det så att Senilifix av åldersskäl rör sig i slow motion kanske?

Hursomhelst. Ont krut förgås inte så lätt. Både jag, luddrövhålsfölet & Senilifix överlevde helgen.

I dagarna har ju en het debatt rasat. Jag har min vana otrogen försökt att inte förvandla denna blogg till en debattblogg. Men nu kan jag inte vara tyst.

Vadan detta varg-vansinne??? Jag blir tamejfan uppgiven när jag läser att regeringen vikt sig för jägarlobbyismen och bestämt att 27vargar ska skjutas. Ännu mer uppgiven blir jag när jägarna går man ur huse för att få skjuta dessa 27vargar.

Varför? Vad har vargen gjort för ont för att reta jägare till vansinne?

Jag känner många trevliga och sunda människor som är jägare. Men de som uttalat sig i debatten skrämmer mig. Får dessa rabiata människor inneha vapen? Jeeeesus.

Jag förstår argumentet att vargstammen är inavlad. Men varför skjuta 27individer då utan kontroll? OM 27 vargar skulle skjutas borde inte dessa 27 vara utvalda så att de viktigaste individerna INTE skjuts?

Här i skogarna har vi en jägare som har smeknamnet Mördar (följt av hans namn). Kanske inte ska diskutera vargfrågan med honom när han sitter på pass eller vad tror ni kära bloggläsare?

 Nej vansinne var ordet.

Avslutar med ett kärt Disa-citat:

-Mamma du krossade mitt hjärta, mitt lilla ballerinahjärta (uttalas ballejina hjäjta) och det kommer ta ett ÅR att limma ihop.. (sagt när modern hotade med att lägga sig i ett annat rum om inte Disa slutade bråka och la sig för att sova..)

Slumpen är en rolig sak.. I dag fick jag reda på att jag inte är den första bonden i släkten som brukat marken i Kalbo, så inte ens detta kan man få vara ensam om.
Jag har släktforskat i tre år nu men aldrig hittat någon anfader/anmoder som ens har bott i denna socken, men idag ringde det en dam och gav mig upplysningar om en gren som jag inte tidigare kommit vidare på, och hon sade dessutom att det under några generationer bott några anfäder till mig här i Kalbo och att de hade varit bönder här. Väldigt kul, och en lite märklig känsla.

Nu var det ju inte direkt igår som de bodde här, den senaste, Henrik Persson, dog här i Kalbo år 1698, 97 år gammal.

Del av Kalbo år 1650

Kartan ovanför visar en del av Kalbo år 1650, d.v.s. under den tid då Henrik Persson bodde här.. Kartan ger inte så mkt utrymme för att orientera sig i det nutida Kalbo men jag TROR att vårat västra skifte ligger vänster om huset på kartan.

Världen är mindre än man tror, men det ger en liten extra dimension att veta att jorden man påtar i har brukats av sina anfäder, om än för väldigt länge sedan.

..här kommer Kalbovintern i bilder..ska ta mig i kragen & skriva nytt inlägg någon dag…har bara haft så mycket att göra.

Men gott nytt på er! Här slutade 2009 som ett riktigt skitår både bokstavligt och bildligt då jag drabbades av magsjuka natten till nyår..kul. En postiv sak  i sammanhanget är att den feta nyårsmatens kalorier knappast stannade någon längre stund….hrm.

Nåväl. Lite bilder av vintern..