Walk of shame….
juli 12th, 2010
har blivit vardagsmat i Kalbo mellangård.
Den gula byrackan (allmänt känt, Disa brukar säga: Mamma visst är Lijam en sån däj byjacka?) har blivit en paria sedan vi flyttat hit. Han rymmer nämligen konstant! Jag har klockat honom & svär på mitt liv att 15sekunder tar det, sedan är han borta. Han har sina rundor, han är inte som vilken byracka som helst, åhnej, han går på friarstråt. Han försvinner aldrig längre bort än två gårdar bortåt, för där bor nämligen föremålen för hans friarstråt, en terrier, en labrador & en border collie. Alla damer i sin bästa ålder.
Damerna själva verkar föga förtjusta i sin beundrare. Terriern brukar vråla okvädningsord & smädelser vilket Liam ser lite nervös ut över.
När han går till grannen eller hem från grannen så går han MITT på vägen, detta har irriterat mer än en bilist. Ibland kommer jag mötandes, högröd i ansiktet & med vild blick. Ibland får jag bära kräket under armen för när han möter mig med mord i blicken så blir han darrig i benen. Med rätta! En dag stryper jag kräket av ilska.
Det värsta med rymmandet är inte oron över att han en dag ska bli påkörd. Ohnej. Det värsta är den walk of shame jag får göra med honom hem. Att vildögd & med håret på ända rusa in på människors tomt är inte milt pinsamt. Det är jävligt pinsamt. Imorse fick jag dessutom göra den i mina morgonkläder (dvs klänning UTAN behå under!) så inte bara var jag tvungen att visa upp den misslyckade hunduppfostrare jag är..jag var tvungen att göra det med hängpattarna slängandes!!
En gång retade han dessutom upp en bilist till vansinne. Den mannen hade definitivt vildare blick än mig! Han fick nämligen tvärnita inför byrackan som travade fram som han ägde vägen, då mannen for ut med vild blick & skrek åt mig att hålla koll på hunden (med vild blick) & jag skrek på Liam (med vild blick) så valde Liam att rädda sitt eget skinn, han hoppade helt sonika in i den vildögda mannens bil. Där satt han sedan och såg ömklig ut, så jag var tvungen att lyfta ut honom. Ridå. Det var THE walk of shame med hunden under armen hemåt sedan. Den vildögda mannen såg ut som han skulle spränga ett blodkärl..
Maken har tusen ggr lovat mig att sätta upp ett jävla staket runt tomten men då han väldigt sällan går ”the walk of shame” med motiveringen att det är min hund så känns det mindre akut för honom. Jag funderar på att skaffa en sån där gammaldags fångkedja med ett klot i slutet. Då ska det fan inte gå att rymma på 15sekunder & dessutom hörs väl hunden när han rasslar, släpar fram..
